måndag 8 januari 2007

På uppdrag

Årets första, extra, sammanträde för kommunstyrelsen. Val av ombud och ledamöter till den sista mängden uppdrag i styrelser, utskott och råd. Carola Lidéns (c) första KS-möte. Känns bra att äntligen fått gott sällskap, i KS. Hon fick till och med tjänstgöra då det saknades andra inom kartellen. Kan pusta ut, inga stora avslöjanden om hur det ser ut ovanför köksbordet hemma. Blev därför invald i Räddnings- och beredskapsutskottet. Kan behövas. Får säga tack och adjö till Bernadotte. Jag talar Sigvard. Denna vackra designade och ultimata kökslampa ser ut som om den haft besök av Terminator II, ni vet han som skär och går genom det mesta, laserlikt. Funkar bra med stearinljus också. Tacka vet jag svärmors plåtlampa från Västerbotten. Nu åker den tillbaks på plats. " Det ska nog vara plåt i det här köket" som min man uppgivet uttryckte sig, över min eldfängdhet.

Verkligheten, ensamma ungdomar i centrala Luleå som ingen bryr sig om, på julafton, samt klotter - graffittidiskussionen var uppe på extra forum under eftermiddagen för KS. Från Himmel till Helvete, som jag uttryckte det då det fanns representanter från såväl kyrkan, Fastighetägarföreningen, Ungdomens hus, och polisen som berättade om sitt samarbete och behoven för bättre åtgärder och resultat. Vi var mycket eniga i denna fråga. Lösningarna ska arbetsgruppen ta fram även om politiken gärna vill vara kreativ. Så väl snabba som långsiktiga resultat förväntas nu. Även om en del politiker blev mest förfärade över att det finns mycket ensamma och utslagna ungdomar i vår kommun. Vakna säger jag bara! Allt är inte som fyra bröllop och en begravning.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Nä ibland blir det faktiskt ett bröllop och fyra begravningar - vissa år!
Trots det tror jag det var få av oss som kunde tänka oss att det fanns ca 25 "synliga" barn och ungdomar som inte kunde fira en jul med nära och kära. Hur förtvivlat stort är inte mörkertalet?

Anonym sa...

Håller med er båda Camilla och Ylva och Ylva. Vad gör man? Någonstans är ju felet med deras hem - kan inte se någon annan orsak. Åkte ganska sent hem en vardagskväll från Luleå. Jag blev förskräckt över vilka "barnaöden" - jag menar i åldern 12-13 år - jag såg mellan Kulturhuset - Strandparkeringen . En kall kväll i bara tunna tröjor skrikande och gastande mitt på körbanan. Vem saknar dom om dom inte kommer hem???
Vems ansvar???
Anna-Greta