Minnen, nya och gamla

Det känns att leva, rejält ibland.
Så klev jag in i Gammelstads kyrka, igår kväll, det andra besöket på sex månader. Det kändes så annorlunda, varmt och nära denna gång. Tillsammans med mina clubvänninor från sooroptimisterna. För att lyssna på Ursulas spelande och avrunda med julsånger med bästa väninnan under armen. Så skönt att för ett ögonblick lämna täten av allt och bara vara en i mängden, småpratade men vara nogsamt uppvaktad vad gäller behovet av cykelvägar och faran av skolnedläggningar. Men så ska det vara och tack för det. Då politiken krävt sin kvinna senaste halvåret kände jag mig ändå varmt välkommen såväl i kyrkan som systerskapet igen. Dessa fantastiska kvinnor! Den nyinvigda mattan designad av avlidna konstnärinnan Marianne Ökvist bidrog till att öka känslorna.

När jag sist var här i kyrkan var det också med anledning av de bästa av vänner. Begravningsgudstjänsten för Lennart Lindström. Så nära och så smärtsamt med en ensam vit kista med minnet av en man som älskade den sociala gemenskapen. Att vara i dess centrum och föra dess talan. Gärna med ett skratt eller en sång och med raka besked skapa möjligheter för oss alla här i Luleå. Rätt eller fel. Glädjen personifierad, för det mesta.

Det känndes att kliva in i kyrkan igen, rejält. På ett halv år kan så mycket förändras och skapas förutsättningar för. Jag knyter ihop min egen säck just nu inför nya tag på ett nytt fantastiskt år för oss alla.