Beredskap

Jag måste kalla hem ett helt it-kontor för nu är tålamodet slut. Det fungerar inte att sköta bloggen hemifrån. Vilket går ut över familjelivet, milt uttryckt. Julefrid....

Med anledning av fördelning i diverse utskott med de borgerliga syskonen och med min förhoppning om möjlighet att göra ett bra arbete i ett visst kom jag efter dagens blixthalka i Luleå och allvarliga ras av E6an i Bohuslän naturligt in på tankar kring beredskap nu i kväll. Som aktiv ungbilkårist vid 16 år fram till det militära förarbeviset för tunglastbil med uppkörning i centrala Gävle, med en gammal Scania utan servo, fick jag en bra utbildning i mycket med nytta för hela livet. Med ett sinne för närvaro i situationer då något allvarligt händer behåller man också lugnet. Intresset för vad som kan åstadkommas genom civilt- och militärt engagemang har följt mig sedan dess. Då risken för storkrig i Afrika lyftes i nyheterna tillsammans med frågor kring fredsbevarande styrkor kom känslan och minnena tillbaka.
De starka och trots allt positivt bevarade minnena av dofter, värme, lugn, upprörda diskussionerna, splittrade familjer som fick återförenas om fredagar, minröjning, hot och mutor. En allt för undermålig summering av upplevelsen av att verka i en buffertzon på Golanhöjderna. Det var under studierna i Lund som en språkresa skulle avslutas med en kortare uppsats i ämnet ”fredsbevarande styrkor på Golanhöjderna”. Utan större förberedelser hemifrån lyckades vi under vistelsen i Syrien få tillstånd in i buffertzonen, om än inte direkt, för att besöka dessa trupper och deras arbete. Att ta sig igenom checkpoint för checkpoint tog veckor då det alltid var något nytt som saknades. Till slut tröt dock Hansens tålamod och den syriske generalen fick lika mycket nog av mig. Alla tillstånd på bordet. Bussen åkte mellan meterhöga drivor av skördad vitlök, barn, fåraherdar på torra marker och minröjare mitt i alltihop.
Väl inom denna buffertzon fick vi noga instruktioner om vad vi absolut inte fick göra då det direkt skulle utlösa motattack från Israel. Känsligt läge är milt utryckt. Med insikt om de fredbevarandestyrkornas betydelse fortsatte livets resa. Andra kulturers värderingar och lösningar på sina problem berikar, även om det smärtsamt berör. En lynchning av en tjuv på Zanizabar, där jag själv stod med en nyinköpt ”machete” i handen för trädgårdsbruk och som ensam inte utan risk för eget liv kunde rädda denne man från att få tänder och ögonen utslagna, trots pulserande känslor, bär man med sig, för alltid.

Oavsettt om det handlar om att rädda ett helt folkslag under en massaker och svält eller en god väns liv så bär vi alla på den fantastiska möjligheten att kunna göra bättre för andra. Medvetet och varje dag. Stort som smått, för den det berör kan det betyda allt!