Lindberg i hallen, del 2 !!!

David Lindberg och Bill Schumacher på Sverigeturné för Tradera

Utrustning på plats och myggan på Staffan

Bill, David, Staffan, Edgar och Douglas

Ödets ironi. Slumpens hjältar. Det går inte att undkomma sitt förflutna. Besynnerliga saker borde jag vara van vid, vid det här laget. Nåja. Egentligen handlar det om the "Banana King" min man alltså. Missförstå mig inte eller honom, det är ett alias - i köpsammanhang. Av bananrelaterade prylar. Det handlar om en filminspelning framöver - mockumentär. Lite bisarrare än en dokumentär. Det får bli bakgrunden så ni hänger med. Då min husbonde nu inhandlat ett större antal banansaker så har det väckt visst intresse på en viss hemsida för "köp och sälj". Därför ska det nu göras en liten intervju med filminslag med anledning av dessa inköp. Idag är så den dagen. Så klev de in i hallen, två grabbar, Bill Schumacher och David Lindberg, med ett friskt anslag i frilansandets namn. Som man gör på besök i en ny stad, försöker hitta länkar och kopplingar. Så även en av grabbarna här, David Lindberg. Som stilla undrade om vi var bekanta med Jan Sandström, kompositören från Luleå. Tja, inte direkt fick jag erkänna men en liten personlig koppling till denne mästare hade jag ändå. Nu jagade vi gemensamt nämnare här... Då de även filmat i skåneland kom vi allt närmare brännpunkten.

Det var sådär ungefär 25 år sedan. Fortfarande på gymnasiet och rumsuthyrning stod på dagordningen hemma hos mamma i den stora sekelskifteslägenheten på Drottninggaten i centrala Helsingborg. Bara ett stenkast från vårt vackra konserthus. Telefonen ringde och turistbyrån bokade in två rum för symfoniorkesterbesök. Jaha, tänkte jag lite anti sådär, kontrabaser och grå tinningar. Hurra... Då gällde det att ligga lågt. Ett par minuter senare ringde det mycket riktigt på dörren och jag öppnade - fattade ingeting - rodnade generat som bara tonåringar kan - och smällde igen dörren. Framför näsan på våra nattgäster. Döm om min förvåning och allt annat, det var högst attraktiva unga män. Min bild av symfonifolk hade jag byggt upp under ett antal besök på detta konserthus och såhär brukade de inte se ut. Mamma fick ta tag i situationen och alla fick sin kudde och säng. Vilka var då dessa besökare? Jo, en av dem var Christian Lindberg vår fantastiska världstrombonist och om inte minnet sviker var e v den andre Jan Sandström. Trobonist Lindberg återkom senare vid flera tillfällen som gäst hos mamma. Detta var min närmaste koppling till den bekante kompositör Sandström. Nu kommer det lätt magiska ögonblicket. Tillbaka till dags dato och hallen på Bergnäset 2007. Då säger en av grabbarna David med kameran, - Men Christian Lindberg, det är ju min pappa!!! Linberg i hallen igen! Sannslöst! Min man skaka bara på huvudet, lite för mycket även för honom. Ibland är det bara sådär för mig, i mitt liv. Inte lätt att leva med, för någon, kan jag anta. Livet är underbart våra besökande grabbar likaså. Hoppas filminspelningen blir bra. Denna historia hade mamma älskat. Hon älskade även Christian. Ringde alltid och berättade när han var i närheten av Luleå och när han spelade på TV. En trevlig allahelgonaberättelse må jag säga.